Erika Photography

Att fotografera barn ligger mig väldigt varmt om hjärtat, det är bland det bästa jag vet av många olika anledningar. Barn är så felfria, så perfekta, oskuldsfulla och så otroligt påhittiga och roliga. Jag blir helt ärligt lika fascinerad och uppslukad varje gång. Den otroliga kärleken mellan föräldrarna och sitt barn känns i varenda del av mitt hjärta och jag blir helt varm och lycklig inombords. Det ger mig så mycket. Det är som balsam för själen. Och tacksamheten och glädjen från föräldrana efteråt för det eviga minnena på det käraste dom har, jag ler bara jag tänker på det.

Min längtan efter barn är aldrig så stark som just då.

 

Jag är 32 år och gift med den mest fantastiska människa på denna gjord! Så frågan om inte vi ska ha barn snart får vi väldigt ofta. Ibland säger vi som det är och ibland skrattar vi bort det och säger, äsch det kommer när det kommer!

Ibland är det en otroligt jobbig fråga som får det att knyta sig i magen på mig och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken, ibland får jag fjärilar i magen för jag tänker "att visst ska vi ha det"! Ibland blir jag arg och vill bara skrika håll käften, har du med det att göra? Ibland babblar jag på i ärlighet och personen som ställde frågan blir generad och ursäktar sig. Men oftast tar jag det med ro, det är ju ingen som menar något illa med frågan men

det är inte riktigt så enkelt för oss, det är inte svart eller vitt. Men jag förstår såklart att många undrar, det borde ju vara så när man är i våran ålder och är gift.

 

Jag och min man är ofrivilligt barnlösa.

 

Vi har försökt i några år och är nu under IVF behandling. Vi har gjort ett försök som inte tog sig och vi har två försök kvar att utnyttja som betalas av landstinget. När vi sätter igång med försök nummer två har vi inte riktikgt bestämt ännu då det tär så otroligt på en, mest på det psykiska planet.

All spänning, väntan, längtan och hopp, det är så intensivt och besvikelsen som infinner sig efteråt när det inte har fungerat är fruktansvärd.

Vi har alltid varit väldigt öppna med vår situation för jag tror det hjälper stressen man bär på samtidigt som man lär känna väldigt många andra som har varit eller är i liknande situation.

Men att berätta för alla efter första försöket att det inte funkat va så mkt svårare än jag trodde det skulle bli.

 

Innan vi gjorde vårt första IVF försök så bestämde vi ifall det inte skulle funka att vi skulle snabba på vårt bröllop och gifta oss tidigare än planerat. För ni som känner mig vet ju vilken plannerare jag är och att jag alltid måste ha en plan B.

Vår plan B är att adoptera och för att få göra det så måste man varit gift i ett visst antal år beroende på vilket land du väljer att vilja adoptera ifrån. Och vi ville inte spilla mer tid. Jag vill leva med Björn resten av mitt liv, han är mitt allt, och om det nu skulle falla på vår lott att aldrig få barn så är jag så otroligt tacksam för att jag har honom.

Men det kommer dröja länge innan vi ger upp.

 

Den där känslan, längtan efter barn är ingen vanlig längtan, den är större än något annat jag någonsin känt. Den är så djup och så intensiv och man bär med den i hjärtat konstant. Den kan få en att gråta hejdlöst men oxå skratta av alla fjärilar man får av förväntan. Och den går inte att förstå sig på om man inte själv varit där.

 

Så varför funkar det inte för oss då?

Jag har en deffekt äggledare på höger sida, där är ingen passage. Min man har för få spermier. Det i kombination gör det väldigt svårt att lyckas på naturlig väg. Vi klassas inom IVF som ett normalfall men eftersom ägget inte fäste vid vårt första försök och det inte blev några till frysen så blir det lite andra sprutor nästa gång.

Men när nästa gång blir får vi se.

 

Det är ingen som från början tror att de ska bli svårt att få barn. Det är ngt man tar för givet ska funka och man planerar efter önskemål efter hur livet ser ut. För många funkar det oxå och då tänker man sig kanske inte riktigt för hur känsligt det kan vara för andra, så innan du frågar när det är dags för barn nästa gång... Tänk dej för lite innan, det är inte självklart för alla. Det är en del av anledningen till att jag väljer att skriva detta privata inlägg, att få upp ögonen för det lite mer osjälvklara. Och att aldrig ta saker och ting för givet.

 

Och detta är den största anledningen till varför jag älskar att fotografera barn, det ger mig så enormt mycket, det är som balsam för min själ. Det ger mig så mycket energi till att fortsätta kämpa.

 

Några av de underbara barnen jag fått äran att fotografera <3